tisdag 8 februari 2011

ett skepp kommer lastat med...









Ok... mamma har till min stora sorg akt tillbaka hem till svealandet, med bra mycket tyngre vaska an nar hon anlant, efter dagar med shopping, plus en hel del av mina egna agodelar, akte vi till Kalibo flygplats med en vaska pa ca 23kg, och en hel dros med handbagage och annat smatt och gott, alltsa -det gick inga forbannade flyg fran Boracays flygplats (som egentligen ar caticlan...) sa jag foljde med som moraliskt stod 9 timmar innan planets avgang (detta for att inga andra bussar gick i lagom tid), vi tog alltsa tricykle, bat och van for att runt 20.30 hamna pa flygplatsen som gud glomde, inte en javel, men en sot inemsk restaurang med utmarkt service, visserligen bananchips istallet for pommes, men med en karaktar som man bara inte kan lata bli att alska, sjalvklart var vi de forsta vastlanningarna de flesta fillippinos i den lilla lilla staden nagonsin sett och blev darfor extra ordinara.
Efter mycket funderande pa hur vi skulle overleva natten (en parkbank till forfogande, ingen mera lyx.. slanger med en bild i detta inlagg) eftersom flygplatsen var stangd var det bara att botanisera pa var faktsikt stoora bank, nu var det bara 8 timmar kvar, happ... efter en hel del fnittande forsokte vi komma till ro, da alla sma locals upptackte oss och gick fram och tillbaka for att glutta, peka och skratta at spektaklet -tva blondisar sovandes pa en bank, PA sina vaskor, och dessutom fnittrar dom! SEVART! Lugnet infann sig i ca 3 minuter efter att dom antligen sluttat stirra, en vakt blev uttrakad, satte sig och babbalade sisadar en timme, gick... forsokte oss pa vilandet igen i 2 minuter tills ca 200 kineser anlande med flyg, jaha... 1 timme till, lugnt i nagon mer minut, tills hela tjocka fillipino slakten kom, som hade varit pa fruns, mans, mammas, mammas begravning (eller nat sant)... som blev 99 ar, och har ar alla mina barn, och alla min svagrar och alla mina svagrars barn, och min mans morfar och min man... ja sa holl det pa, tills mamma av nagon outgrundlig anledningen somnade pladdask, och kvar satt jag, med tra-rumpa och boken, kalla det va faan du vill (som jag verkligen kande da) och ca 25 fillipinos. TILLSLUT var tiden inne for mammas take-off, puss och kram och vink och lite sorg i hjartat.

Nu var jag alltsa ensam i Kalibo kl. 05.00 pa morgonen, how too get home? nagra sma pojkar friade till mig medans jag kampade med att finna en tricykle klockan 5!! Tillslut, med lite hjalp av en local, fick jag min vilja igenom till overpris givetvis och som dyrt (observera DYRT) och heligt skulle kora mig till avgangsterminalen for alla vans, soft... ett bensinstopp (duden akte pa typ tom tank) senare, och en jakla massa huttrande, klimatet har gjort mig klen mot kyla.. "would u like too take the local-bus instead?" -med knappt nagot i tanken och ingen somn i kroppen -JA JA JA!! kor mig till local bus...
In klampar jag 15 minuter senare med haret at alla hall, en overfullblasa och ett halv kasst humor, pa stadens lokala busstation, enda vastlanningen, jag var kalibos nyaste sevardighet, sma-ungar smog pa mig, fnissade i latt skrack-fortjusning nar jag sneglade tillbaka, sma pojkar friade och konduktorn fragade efter facebook, VA I HELVETE, behall lugnet nika... LE LE LE! 1 timme har gatt bara 1 timme kvar, snart hemma, da stannar bussen, konduktorn var sugen pa burgare, hela bussen vantar alltsa pa gubbens, extra large cheese burger, ganska soft faktiskt om jag inte hade varit sa jakla trott, det var helt enkelt bara att gilla laget. Mp3 i oronen, ignorerade sma ungarna, fortsattes resan, sjalvklart med bussdorren oppen av glomska skal, framme i hamnen, antligen, bara bat resan kvar, in genom portarna "du u have a husband maam?" fragar securitas vakten -JA JAG HAR EN MAKE, 4 stycken faktiskt, fillippinos hela bunten, och 18 inavlade ungjavlar, har du tur kan du fa bevittna nar jag ater en av dom till frukost!!.. tankte jag medans jag snallt log och gick forbi.

HOME AT LEAST! sov.. strand-somn.

vi har haft tva outstandig veckor, dock lite for lite sol, men men... den 9 mars kommer jag hem till norden igen.

vinK!

1 kommentar:

  1. Å vad gärna jag hade varit kvar!
    Men nu, tre dagar senare, blickandes ut över ett drygt metertjockt snötäcke, får ju livet gå vidare...
    Å så bra vi hade det, jäntan å jag!
    Mamman

    SvaraRadera