back on page 1

Helt riktigt, jag är ultrasvensk igen.
Hemma i flickrummet har jag varit i snart 2 månader och drömmer tillbaka på den långa resan.
Bloggen är mer eller mindre nedlagd men tänkte ändå uppdatera för de som inte har något annat för sig än värmländsk läsning.

Jag och Emma åker till Grebbestad i juni, hennes första säsong -hon väntar spänt, och jag tar tag i min fjärde, En idé om att lägga restaurangen på hyllan for good och ta sig an pluggeri finnes inte på agendan i år -heller, vad jag sedan ska ta mig an till hösten är en annan kategori.

Mammas Tinwe har klämt ur sig 5 pudelvalpar och jag tar mig an skogsvardagen med ett leende, det är SKÖNT att vara mulle igen!
Så jag går här och filosoferar i mina gummistövlar och leker bohemliv, projekt måla om kök, pussla gräsmatta, såga sönder säng och elda granris tillhör numera min glamourösa vardag.

Jag har köpt en bil, liten, violblå, rund, pinsamt svag, trasig tuta och alldeles alldeles underbar, puttrar jag fram och tillbaka till staden endast ur socialt syfte.

Behöver jag tilläga att jag håller på att dö av tristess och längtar helt outhärdligt mycket till Grebbestads härjiga säsongsliv med en helt sjögalen Emma Olsson i täten?

vink

shortie

Familjen Fagerström´s huvudpersoner som producerat fram Niklas, Jytte och galenskapare Mikael, med inkluderad mormor Anke har anlant, varit har och hunnit aka igen (ca 2 veckor) och pagrund av mina fatliga updates tar vi den langa historien kort, vi har alltsa hunnit med under deras vistelse; island-jumping, snorkling, dykning, promenader, strand huliganeri, bollspel, frisbee-kastande, pukka beach, en jakla massa plump-kortspel, view-point, tricykle farder, middagar, en hel del san-miguel, for att inte tala om allt javulskap denna trio hittat pa. Med en speed pa 120, fast med hoga onskemal fran den feminina sidan i ganget har vi faktiskt hunnit med lata dagar pa stranden ocksa. Gemytligt och babbligt, nu ar vi ensamma, och otroligt uttrakade, med en solbranna som inte langre gar att uppgradera da vi natt limit, ar inte ens solning kul langre (man vill ju aka hem fran en dag pa stranden och saga; KOLLA VILKEN JAKLA SKARV JAG HAR!) vi har kort gocart, levt pa budget, badat, badat, spelat skitgubbe, spelat biljard, druckit alldeles for manga fillippino-weng weng, med en duo fran Englad och tja, badat lite till. Det var det hele. Efter nastan en manad totalt med sallskap av idé-rika foraldrar kanner vi oss nu frukansvart trakiga. Kort sagt, vi vill hem, ett begar av riktigt kaffe och saknaden efter familj lockar mer an whitebeach och dramatiska solnedgangar, knappa? -Kan tyckas.

dock pa grund av detta sega jakla internet, kan jag inte lagga upp nagra bilder, efter manga tappra forsok, no success...

Vi anlander hursomhelst pa landvetter den 9:e mars, home sweet home.

Efter en vecka langtar vi tillbaks till varmen igen, svider som salt i saren.

vink!

ett skepp kommer lastat med...

Ok... mamma har till min stora sorg akt tillbaka hem till svealandet, med bra mycket tyngre vaska an nar hon anlant, efter dagar med shopping, plus en hel del av mina egna agodelar, akte vi till Kalibo flygplats med en vaska pa ca 23kg, och en hel dros med handbagage och annat smatt och gott, alltsa -det gick inga forbannade flyg fran Boracays flygplats (som egentligen ar caticlan...) sa jag foljde med som moraliskt stod 9 timmar innan planets avgang (detta for att inga andra bussar gick i lagom tid), vi tog alltsa tricykle, bat och van for att runt 20.30 hamna pa flygplatsen som gud glomde, inte en javel, men en sot inemsk restaurang med utmarkt service, visserligen bananchips istallet for pommes, men med en karaktar som man bara inte kan lata bli att alska, sjalvklart var vi de forsta vastlanningarna de flesta fillippinos i den lilla lilla staden nagonsin sett och blev darfor extra ordinara.
Efter mycket funderande pa hur vi skulle overleva natten (en parkbank till forfogande, ingen mera lyx.. slanger med en bild i detta inlagg) eftersom flygplatsen var stangd var det bara att botanisera pa var faktsikt stoora bank, nu var det bara 8 timmar kvar, happ... efter en hel del fnittande forsokte vi komma till ro, da alla sma locals upptackte oss och gick fram och tillbaka for att glutta, peka och skratta at spektaklet -tva blondisar sovandes pa en bank, PA sina vaskor, och dessutom fnittrar dom! SEVART! Lugnet infann sig i ca 3 minuter efter att dom antligen sluttat stirra, en vakt blev uttrakad, satte sig och babbalade sisadar en timme, gick... forsokte oss pa vilandet igen i 2 minuter tills ca 200 kineser anlande med flyg, jaha... 1 timme till, lugnt i nagon mer minut, tills hela tjocka fillipino slakten kom, som hade varit pa fruns, mans, mammas, mammas begravning (eller nat sant)... som blev 99 ar, och har ar alla mina barn, och alla min svagrar och alla mina svagrars barn, och min mans morfar och min man... ja sa holl det pa, tills mamma av nagon outgrundlig anledningen somnade pladdask, och kvar satt jag, med tra-rumpa och boken, kalla det va faan du vill (som jag verkligen kande da) och ca 25 fillipinos. TILLSLUT var tiden inne for mammas take-off, puss och kram och vink och lite sorg i hjartat.

Nu var jag alltsa ensam i Kalibo kl. 05.00 pa morgonen, how too get home? nagra sma pojkar friade till mig medans jag kampade med att finna en tricykle klockan 5!! Tillslut, med lite hjalp av en local, fick jag min vilja igenom till overpris givetvis och som dyrt (observera DYRT) och heligt skulle kora mig till avgangsterminalen for alla vans, soft... ett bensinstopp (duden akte pa typ tom tank) senare, och en jakla massa huttrande, klimatet har gjort mig klen mot kyla.. "would u like too take the local-bus instead?" -med knappt nagot i tanken och ingen somn i kroppen -JA JA JA!! kor mig till local bus...
In klampar jag 15 minuter senare med haret at alla hall, en overfullblasa och ett halv kasst humor, pa stadens lokala busstation, enda vastlanningen, jag var kalibos nyaste sevardighet, sma-ungar smog pa mig, fnissade i latt skrack-fortjusning nar jag sneglade tillbaka, sma pojkar friade och konduktorn fragade efter facebook, VA I HELVETE, behall lugnet nika... LE LE LE! 1 timme har gatt bara 1 timme kvar, snart hemma, da stannar bussen, konduktorn var sugen pa burgare, hela bussen vantar alltsa pa gubbens, extra large cheese burger, ganska soft faktiskt om jag inte hade varit sa jakla trott, det var helt enkelt bara att gilla laget. Mp3 i oronen, ignorerade sma ungarna, fortsattes resan, sjalvklart med bussdorren oppen av glomska skal, framme i hamnen, antligen, bara bat resan kvar, in genom portarna "du u have a husband maam?" fragar securitas vakten -JA JAG HAR EN MAKE, 4 stycken faktiskt, fillippinos hela bunten, och 18 inavlade ungjavlar, har du tur kan du fa bevittna nar jag ater en av dom till frukost!!.. tankte jag medans jag snallt log och gick forbi.

HOME AT LEAST! sov.. strand-somn.

vi har haft tva outstandig veckor, dock lite for lite sol, men men... den 9 mars kommer jag hem till norden igen.

vinK!

still no camera

aven om jag tvivlar starkt pa att det ar nagon som laser.

Jag har lite hemlangtan.
en gnutta, planerar en eventuell resa till, eller nagra nya ar i lund for att finally plugga upp huvudet. Tja dessa tankar snurrar runt medans jag forsoker njuta sista tiden i filli, ger mig tvar angest. Alltsa. om ungefar en manad kommer jag hem. punkt. Och jag har fortfarande ingen kamera sladd eller adapter till kortet, en latt bitter Nika. om mojligt annu mindre inlagg hadan efter.

mamma har det fantastiskt HURSOMHELST! :D

alive!

-NEJ, jag har inte dott... aven om det kanske verkar lite sa, datorn daremot, heldod. vilket medfort noll uppdateringar, MEN jag befinner mig nu i boracay, mamma har anlant efter en fruktansvard dag och natt i manila, lyckades jag finna henne i allt sus och alla fattigdom, har alltsa lamnat underbara koh tao, dar Tess och Jonas med en vemodig touch vinkat av, kramat osv... snyft! saknar dem ganska mycket gruvligt men ersatt saknaden med modern, vi spatserar runt i turist vanliga boracay med lite val lite solsken, till mammas gynnande da hon lyckades med en kraft-branna forsta dagen, hela on ar en evighet fran det riktiga fillippinerna, rent, uppbbygt, harjigt pa ett turist paradis satt -tja... det var dags for en omstallning i mitt halv bohemsika liv, dags att betala overpris! och VILKEN o dessutom! For tillfallet njuter vi bara av white beach, och bocker som hon till min lycka slapat med anda fran sverige till mig, for att senare spendera timmar pa sisha barer och kuddar, fish-spa och hela den prylen, MYCKET angenamt!

uppdaterar utan foron denna gang, har aven slarvat bort kamera sladden, JA, jag vet..hemskt.

vink!

simmar med hajar och paddlar kanot

-ja, vi hyrde kanot pa Tessans begaran, och ut pa havet for att paddla oss medvetlosa, nastan, efter ca 1 timmes paddlande gav vi upp, knot ihop kanoterna och lag i 4 timmar guppandes pa vattnet, in the middle of nowhere... paddlade senare hemmat far att avnjuta annu en restaurang.

dagen efter tog vi moppe tur till en beach och antog oss undervattensvarlden genom ett cyklop och VIPS en haj... -eeeh, vad gora? samtidigt en fet stonefish -annu varre... men SA en halvmeter rainbowfish... ok da, vi simmar pa och njuter av firrarna, villken snorkling! och hajen var snall...

idag blir det lite men naggande gott!

vink

annu en jetlag

tro det eller ej men en nastan jetlag har drabbat mig igen, efter 20 timmar med buss och bat, knappt nagon somn och en monsun varre an vanligt, har jag nu atervant till koh tao fran burma, min omma moder skickade mail med overtext, OM du finns. Tja... dramatik kan man aldrig fa for mycket av, faktum kvarstar, jag FINNS fortfarande, tackar for omtanken.

Startade min visarun morgon med en monsun som sagt, skickade ner niklas till baren for att forsoka fa lana tva regnkappor, atervande iford en svart sopsack, morgonens gapskratt var avklarat, sen var det bara regn, frukost och en 20 timmars resa kvar, jag som trodde att jag atminstone skulle fa bevittna en liiiiten del av burma, tji fick jag, hoppar av baten, gar in i ett rum, far en stampel -HAPP, klart.... hem igen BARA 12 timmar till. Jaja, nu ar jag laglig igen och slipper att fylla thailandska fickor med julklapps pengar, APPLAAD!

Var familje bungalow ar fortfarande urtjusig, trots tomma vattenflaskor och en hel dros med gamla godispapper, haromdagen somnade jag pa balkongen p.g.a varmeslag, vilket medforde att mina roommates tyckte jag sag ensam ut, alltsa joinade de mig, lamnade sina dubbelsangar och la sig pa en liten kudde pa balkongen, sa att jag inte skulle kanna mig ensammast i varlden.. inte for att jag nagonsin vaknade upp och noterade stordadet. Men ar inte det karlek sa sag? Bild pa spektaklet slanger jag med i detta inlagg.

Vi har forsokt att ta oss an dykning, men varit alldeles for lata, utforskat on lite mer, upptackt att det inte finns nagon vag RUNT on, efter halva vagen tar den slut. PAM... vand och tillbaka pa skralltiga stotdampare... det finns ett valskelett nagonstans, och vi kampar med att forsoka finna ut den forgyllda platsen, annu inga resultat, nytt misson, get us to the skeleton, vadret har blvivit samre... till allas stora sorg, men och andra sidan slipper vi branna sonder nasorna... Tess ar nu pa sin forsta, discover scuba diving, vi vantar spant pa hennes asikt om det hela, Jonas har somnat i en zacosack niklas smaller smallare och jag letar nya biljetter till Boracay, dit vi ska ta mamma nar hon anlander om ca 2 veckor... gonna be awesome !

vink!